Ett historiskt skifte pågår i Finland. För första gången vill de flesta finländare gå med i Nato. Över Östersjön blir svenskarna mer positiva till medlemskap också. Utlöst av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, kan detta leda till en stor utrikespolitisk förändring för de militärt alliansfria nordiska staterna. Men det är inte lätt att teckna en försäkring när huset redan brinner.

Så många som 53 procent av finländarna är nu för att gå med i Nato, enligt en opinionsundersökning som genomfördes 23-25 ​​februari (den ryska invasionen började 24 februari). Det är en dramatisk förändring: 2017 visade samma undersökning att bara 19 procent av finländarna ville gå med i Nato, och siffran hade varit ganska stabil över tiden. Mätningar för att gå med i Nato ökade också i Sverige, med 41 procent stöd i en undersökning som släpptes den 25 februari, jämfört med 37 procent i januari. Det offentliga stödet för medlemskap i Sverige har legat runt 35 procent sedan den ryska annekteringen av Krim 2014.

Det är uppenbart att Rysslands oprovocerade krig driver de två länderna närmare NATO-medlemskap än någonsin tidigare. Moskvas senaste, aggressiva hot om att gå med i Nato skulle få “militära och politiska konsekvenser” för Finland och Sverige verkar ha haft motsatt effekt på allmänheten. Istället för att gömma sig i diken vänder sig finländare och svenskar till Alliansen för säkerhet.

Under den pågående krisen har både Finland och Sverige upprepade gånger betonat sin suveräna rätt att välja sin egen nationella säkerhetsstrategi. Även om finsk och svensk politik för EU-medlemskap och nära partnerskap med Nato kan verka identisk, finns under ytan skillnader som kan påverka utvecklingen framöver.

På tisdagen samlades riksdagsledamöter för att diskutera möjligheten att bli medlem i Nato, som är en uttrycklig del av Finlands nationella säkerhetsstrategi. Även om endast två av tio partier i parlamentet öppet har varit för att gå med i alliansen, verkar flera partier ändra sin position med tanke på Rysslands invasion av Ukraina.

För Finland är historiens skugga alltid närvarande. En 833 mil lång gräns mot Ryssland gör att Finland vet att man aldrig kan ta sin suveränitet för given. I sitt nyårstal betonade president Sauli Niinistö Finlands suveräna rätt att välja sin nationella säkerhetsstrategi, inklusive möjligheten att gå med i Nato. Han citerade sedan Henry Kissinger: “Närhelst undvikande av krig har varit det primära målet för en grupp makter, har det internationella systemet varit utlämnat till sin mest hänsynslösa medlem.”

Finlands historiska minnen handlar inte bara om Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlains eftergift och Münchenöverenskommelsen som lämnade Tjeckoslovakien i händerna på Nazityskland. Finländarna har inte glömt sovjetiska krav på sin mark och sina hamnar 1939, medan de i hemlighet förberedde sig för en invasion, som Moskva inledde i november samma år.

De lärdomarna upprepade statsminister Sanna Marin i veckan. Som svar på ryska hot om “militära konsekvenser” om Finland och Sverige går med i Nato, sa hon: “Vi har visat att vi har lärt oss av det förflutna. Vi kommer inte att släppa vårt handlingsutrymme.”

I Sverige är situationen annorlunda. Den socialdemokratiska regeringen framhåller helst att alliansfriheten tjänat Sverige väl i mer än tvåhundra år och att säkerhetspolitiken inte bör förändras drastiskt, särskilt inte i en instabil miljö. Politiskt är Nato ett polariserande ämne. Regeringen vill inte hänvisa till alternativet att gå med i Nato i landets nationella säkerhetsdoktrin, även om en majoritet av parlamentet har krävt det sedan december 2020. Parlamentet är splittrat även på det faktiska medlemskapet. Fyra partier är emot NATO-medlemskap, och även om fyra andra är för, har de inte en majoritet av platserna. Med nationella val i september kommer polarisering sannolikt att råda.

Givet det traditionellt större stödet för Nato-medlemskap i Sverige jämfört med Finland, har antagandet i regionen länge varit att Stockholm skulle leda vägen mot att gå med i alliansen. Nu verkar det som att initiativet kan komma från Finland istället, vilket framgår av de många offentliga framträdanden de senaste veckorna av höga finska tjänstemän där Nato-alternativet diskuterades. Ännu fler finländare (66 procent) är för Nato-medlemskap om även Sverige skulle gå med i Alliansen.

Med tanke på de två ländernas nära försvarssamarbete och ståndpunkter om Nato skulle en samtidigt ansöka om medlemskap vara det föredragna alternativet. Men även om det inte vore optimalt för Finland att göra ett sådant steg utan Sverige, bör Stockholm inte ha någon illusion om att någon tvekan från dess sida kommer att hindra Helsingfors från att välja en egen väg. Med tanke på den snabba utvecklingen kan detta ske förr snarare än senare.

Naturligtvis måste Nato gå med på att släppa in Sverige och Finland, något som kommer att kräva konsensus bland de trettio befintliga medlemmarna. Sverige och Finland är två av sex Enhanced Opportunity Partners (EOPs) för NATO – en grupp som även inkluderar Ukraina – som utgör den närmaste formen av partnerskap med alliansen. Men Sverige och Finland anses allmänt vara i en klass för sig bland EOPs på grund av sofistikeringen av deras militärer, stabiliteten i deras demokratiska politiska system och deras kritiska geografi på Östersjön som överbryggar Natos nordiska och baltiska medlemmar.

De flesta observatörer tror att svenska och finska ansökningar om att gå med i alliansen lätt kan accepteras, en övertygelse som stöds av inkluderingen av de två länderna vid det extraordinära NATO-toppmötet den 25 februari. Faktum är att Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg tog upp denna fråga under en nyligen genomförd Atlantic Council-evenemanget som säger:

– Om de bestämmer sig för att ansöka, och det är ett 100-procentigt finskt och svenskt beslut, så tror jag att det går att fatta ett snabbt beslut och att de kan ansluta sig snabbt. I slutändan måste detta vara ett politiskt beslut, men när man ser den höga nivån av interoperabilitet mellan Nato och Finland och Sverige, när man ser i vilken grad alla uppfyller Natos standarder, borde det vara möjligt att tillåta dem in i vår allians ganska snabbt.”

Hur en snabb process skulle se ut för att besluta om svenskt och finskt medlemskap återstår att se. Det skulle säkerligen undanröja processen för medlemskapshandlingsplanen som har använts för att släppa in alla NATO-medlemmar från och med 2004 års utvidgningsrunda och som sannolikt skulle gälla ett land som Kosovo, som redan har bett om ett påskyndat medlemskap i ljuset av Rysslands invasion av Ukraina. Stoltenbergs kommentarer tyder på att det redan pågår ett informellt tänkande om hur detta skulle fungera. Om alla partier informellt var överens om vägen framåt, bedömer vi att det borde ta ungefär en månad att lämna in och behandla ansökningarna samt planera in en omröstning. Ratificeringsprocessen i de trettio allierade huvudstäderna skulle oundvikligen ta mycket längre tid. Under tiden kan USA och Storbritannien utfärda interimistiska säkerhetsgarantier till Sverige och Finland. Washington, Stockholm och Helsingfors har ett befintligt trilateralt försvarssamarbete som skulle kunna breddas och utökas för detta ändamål.

Händelser på plats i Ukraina kommer sannolikt att avgöra om och hur snart Sverige och Finland ansöker om NATO-medlemskap, och hur lätt alliansen kan erkänna dem. Men med konturerna av europeisk säkerhet oåterkalleligt förändrade sedan Rysslands invasion av Ukraina, blir tankeriktningen i båda länderna – särskilt Finland – tydligare för varje dag. Ur Moskvas perspektiv kan resultatet bli ytterligare en oönskad konsekvens av dess onödiga och hänsynslösa aggression.