• Sat. Nov 27th, 2021

CNTech News

Senaste tekniska nyheter och uppdateringar

Även Sverige vill inte ha migranter längre

Byadmin

Nov 17, 2021

Tidigare denna månad höll finansminister Magdalena Andersson sitt jungfrutal som ledare för det svenska socialdemokratiska partiet och därmed den presumtiva efterträdaren till den mångårige statsministern Stefan Lofven. Andersson började, förutsägbart nog, med att fira den svenska välfärdsstatens triumf över de “grinande bankirerna på Wall Streets” nyliberalism. Sedan, i en vändning som chockade några lojala partimedlemmar, riktade Andersson sig direkt till landets över två miljoner flyktingar och migranter. “Om du är ung”, sa hon, “måste du skaffa en gymnasieexamen och gå vidare för att få ett jobb eller högre utbildning.” Om du får ekonomiskt stöd från staten ”måste du lära dig svenska och arbeta ett visst antal timmar i veckan”. Dessutom “här i Sverige arbetar både män och kvinnor och bidrar till välfärden.” Svensk jämställdhet gäller “oavsett vad pappor, mammor, makar eller bröder tycker och känner.”

2015 var svenskarna oerhört stolta över landets beslut att ta emot 163 000 flyktingar, de flesta från Syrien, Irak och Afghanistan. “Mitt Europa tar emot flyktingar”, sa Lofven då. “Mitt Europa bygger inga murar.” Det var den heroiska retoriken i ett nästan försvunnet Sverige. Socialdemokraterna använder nu det hårda språk som endast högerextrema nativister från Sverigedemokraterna använde 2015. Ett socialdemokratiskt organ konstaterade faktiskt nyligen med tillfredsställelse att eftersom ”alla stora partier idag står för en restriktiv migrationspolitik med stort fokus på lag och ordning”, är flyktingfrågan inte längre ett politiskt ansvar.

För fem år sedan skrev jag en lång artikel om strömmen av flyktingar som anländer till Sverige med den inflammatoriska titeln (som jag inte rådfrågades om) “The Death of the Most Generous Nation on Earth.” Sverige har uppenbarligen inte dött sedan dess, och förra veckan kontaktade jag många av de personer jag pratade med då i förväntan om att utfärda en mea culpa och erkänna att socialdemokratier har mer motståndskraft än jag var beredd att erkänna. Jag hade, visade det sig, fel om att ha fel.

Sverige hade öppnat sig för de desperata människorna som flyr från Mellanösterns inbördeskrig och tyranni, inte för att det, som Tyskland, hade en fruktansvärd synd att sona utan snarare för att det var en känsla av universell moralisk skyldighet. Deras Europa byggde inga murar. Men, naturligtvis, det faktiska Europa 2015 gjorde just det och lämnade väldigt få länder – framför allt Tyskland och Sverige – att bära bördan av vad jag då kallade “odelad idealism”. Ändå var Sveriges ledare, liksom Tysklands, beredda att axla den bördan. Jag fann att lojala socialdemokrater var övertygade, nästan självbelåtna, om Sveriges förmåga att integrera ett stort antal knappt läskunniga afghanska barn och djupt fromma och konservativa syrier, precis som de gjort med kosmopolitiska bosnier och iranier under tidigare år. “En stark stat kan ta hand om många saker”, lugnade chefen för Sveriges Vänsterparti mig.

Svenskar har lärt sig sedan 2015 att även den mest välvilliga staten har sina gränser. De senaste åren har landet drabbats av skyhöga brottsfrekvenser. Enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet har Sverige under de senaste 20 åren gått från att ha en av de lägsta till en av de högsta nivåerna av vapenvåld i Europa – värre än Italien eller Östeuropa. “Ökningen av vapenmord i Sverige är nära kopplad till kriminella miljöer i socialt utsatta områden”, står det i rapporten. Gäng – vars medlemmar är andra generationens invandrare, många från Somalia, Eritrea, Marocko och på andra håll i Nordafrika – specialiserar sig på narkotikahandel och användning av sprängämnen. Brottsligheten har blivit nummer ett i Sverige; Innan hon sa ett ord om migration, skröt Andersson om att hennes parti lade till 7 000 nya poliser, byggde fler fängelser och utarbetade lagar som skapade 30 nya brott. Hon fördömde “de som hävdar att det är vissa kulturer, vissa språk, vissa religioner som gör människor mer benägna att begå brott” – men hennes egen regering har underbyggt dessa påståenden.

Det är knappast förvånande att nykomlingar ligger efter svenskar på alla välmåendeindex, men gapet är mycket stort. I en färsk bok, Mass Challenge: The Socioeconomic Impact of Migration to a Scandinavian Welfare State, skriver Tino Sanandaji, en ekonom med kurdiskt ursprung som har blivit en ledande kritiker av Sveriges migrationspolitik, ”utrikes födda representerar 53 procent av individer med lång fängelsestraff, 58 procent av de arbetslösa, och får 65 procent av sociala utgifter; 77 procent av Sveriges barnfattigdom finns i hushåll med utländsk bakgrund, medan 90 procent av de misstänkta för offentliga skjutningar har invandrarbakgrund. Siffror som dessa har blivit allmänt kända; antalet svenskar som föredrar ökad migration har sjunkit från 58 procent 2015 till 40 procent idag.

Sverige är inte längre ett välkomnande land och vill inte ses som ett. I juni 2016 reviderade landet sin långvariga policy för att neka flyktingar permanent asyl; De antagna fick tillfälliga tillstånd på antingen tre månader eller tre år, siffror som dikterades av det lägsta tillåtna enligt EU:s regler. Lagen var avsedd att vara ett tillfälligt svar på krisen under förra hösten, då landet bokstavligen fick ont ​​om platser att sätta asylsökande på; den har sedan dess förnyats. Förra året tog landet endast emot 13 000 flyktingar, det lägsta antalet på 30 år. En nyligen genomförd studie skriven av en hög svensk migrationstjänsteman drar slutsatsen att Norge och Danmark, båda notoriskt ogästvänliga för flyktingar, “allt oftare ses som positiva exempel på hur man hanterar flyktingar och internationell migration.”

Socialdemokraterna är knappast ensamma om sitt högerskifte. Mitten-högerpartiet Moderaterna samarbetar nu med Sverigedemokraterna i migrationsfrågor, även om de inte är formellt anslutna. Diana Janse, en diplomat och före detta regeringstjänsteman som kandiderar till riksdagen som moderat, klagar på att det styrande partiet har hållit Sverigedemokraterna i utkanten av svensk politik genom att vad hon kallar “bruntsmetande – stämpla partimedlemmar som fascister eller “brunskjortor”. .” Janse hade en mycket mindre sympatisk syn på högerpartiet när vi pratade för sex år sedan. Sverigedemokraterna har hållit sig stabilt kring 20 procent i mätningar och i riksdagen; antalet skulle nästan säkert ha ökat om många fraktioner i mitten av spektrumet inte hade antagit partiets retorik om migration. “Det som var extremt 2015 är mainstream idag”, sa Janse.

Att överge gamla ideal är djupt bedrövligt för Sveriges progressiva. Lisa Pelling, forskningschef vid tankesmedjan Arena Ide i Stockholm, medgav att “vi definitivt har sett en repressiv vändning i det politiska språket” såväl som i politiken. Pelling erkände – vilket hon inte gjorde 2015 – att “det fanns ett behov av att göra något” för att hejda den enorma flyktingströmmen, men menar att restriktionerna borde ha tillåtits upphöra när den tidvattnet avtagit. Hon påpekade att tillfälliga tillstånd – även om de förnyas, som de normalt är – ofta hindrar asylsökande från att få den typ av långvarig yrkesutbildning de behöver för att komma in på arbetsmarknaden. Det är knappast det enda hindret för att arbeta: Sverige saknar också det extraordinära löpande bandet som bär nyanlända i Tyskland från språkprogram till yrkesutbildning till praktik till jobb. Kanske behöver staten bli starkare, men svenskarna har fått slut på generositet på den fronten. Det är inte svårt att sympatisera: 2016 spenderade landet förbluffande 6 miljarder dollar på flyktingar – mer än 5 procent av sin totala budget.

Den där inflammatoriska rubriken var inte riktigt så hyperbolisk som jag trodde. Naturligtvis är Sverige fortfarande ett enormt välmående, relativt jämlikt och ganska säkert land. Det är snarare någon djup svensk impuls som har dött. Sverige frågade för mycket av sig självt. Under de senaste 20 åren har en uråldrig och homogen kultur utsatt sig för en demografisk omvandling av hisnande proportioner – utan föregående avsikt eller ens offentlig debatt. USA stängde invandringens portar 1924 när andelen utrikesfödda medborgare nådde cirka 15 procent. Den siffran i Sverige är nu 20 procent; och tack vare pågående arbetskraftsinvandring och familjeåterförening fortsätter antalet migranter att växa varje år med cirka 100 000 personer (eller nästan 1 procent av befolkningen). Så gott som alla dessa migranter kommer från samhällen som är radikalt annorlunda än Sverige – mindre utbildade, mindre sekulära. Som svar “döde inte Sverige”. Det förändrade omhuldade värderingar för att överleva.

Läs också: Apple fixar iPhone 13 Face ID-skärmreparationsfel

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *