Som Bob Dylan sa: “Tiderna förändras.” Det är särskilt sant i Skandinavien, eftersom Rysslands krig i Ukraina har ingjutit en ny känsla av brådska.

För tre år sedan åt jag middag med min familj utomhus på en del av Stockholms skärgård – en serie öar som sträcker sig öster om huvudstaden ut i Östersjön.

Om skönhet var en guldgruva så var detta moderloden, med skogklädda öar och en gyllene sol som skimrade från blått vatten. Min fru, född i Sverige, har kusiner med ett sommarhus som har en upphöjd utsikt över denna scen och tillgång till stigen till vattnet. Utanför vårt synfält öppnade sig havet, vilket gav båtar enkel tillgång till Finland, Litauen, Lettland, Estland och i slutändan St. Petersburg, Ryssland.

Under en måltid upplyst av en kvällssol som stannar uppe sent på svenska somrar pekade våra värdar mot vattnet bara några hundra meter bort.

Detta, sa de, var där en rysk ubåt troddes ha setts trolling 2014.

Av någon anledning har Sverige länge varit intressant för Ryssland. Rapporter om ubåtsobservationer efter kalla kriget, några senare misskrediterade, dateras till 1992. Men var och en av dessa har inte gett något mer än en tillfällig källa till oro för ett neutralt land som har förblivit i stort sett opåverkat av moderna krig.

Tills nu.

Allt detta har förändrats på ett ögonblick, och världsordningen kan förändras med det. För Skandinavien följer omvandlingen på andra senaste förändringar i politiken när det gäller dess liberala flyktingpolitik.

Ukrainas exempel har talat högt. Att inte vara en fullvärdig NATO-medlem gjorde det rättvist spel. Vladimir Putin kan behöva oroa sig för sanktioner och hån, men han har vetat från början att han inte behövde oroa sig för väpnat motstånd från väst.

Och världen vet nu att Putin inte kommer att tveka att uppfinna en förevändning för ett grymt och blodigt krig, kanske var som helst han ser lusten eller en svaghet.

Som krönikör Annie Reuterskiöld skrev i veckan för Svenska Dagbladet, en av Sveriges stora tidningar, “Det säkerhetspolitiska läget i Europa har genomgått en metamorfos på några dagar.”

En forskare om internationella relationer, Samuel Ramani, sa till tidningen, “Vladimir Putin har dödat svensk neutralitet och tysk pacifism på bara en helg.”

Sverige har inte officiellt bett om medlemskap i Nato. Många i regeringen är fortfarande starkt motståndare. Men det levererar vapen till Ukraina. Så är Finland, ett mycket närmare granne till Ryssland. Så, för den delen, är Schweiz, ett land som har kommit att definiera neutralitet.

I en mening innebär neutralitet en övertygelse om att ingen av parterna i en konflikt har helt rätt eller fel. Men invasionen av en fredlig nation som inte utgjorde någon risk har förstört den föreställningen.

Det är, enligt vissa, ett nytt, enat Europa.

“Jag tror att det här kommer att få stora konsekvenser för framtiden för Europa, för framtiden för den transatlantiska alliansen, för Natos framtid – precis när alla dessa saker nöts,” sa Michael McFaul, tidigare USA:s ambassadör i Ryssland, till NBC News.

I Finland, enligt webbplatsen euractive, “samlade ett medborgarinitiativ som kräver en folkomröstning om NATO-medlemskap de nödvändiga 50 000 underskrifterna på fyra dagar.” I Sverige visade en opinionsundersökning 41 % för att gå med, med endast 35 % emot. Människor blir plötsligt seriösa med sin plats i en farlig värld.

Sverige har stärkt sin militära närvaro på sin ö Gotland, belägen mitt i Östersjön, orolig för att den kan ses som ett strategiskt och lätt mål för ockupation.

Ryssland har utfärdat heta varningar till båda nationerna. Det ryska utrikesdepartementet sa på fredagen att USA försökte “dra in” de två nationerna i Nato och varnade att det skulle leda till “allvarliga militärpolitiska konsekvenser.”

Finlands utrikesminister strök detta åt sidan och sa: “Vi har hört det här förut.” Sverige reagerade indignerat. “Jag vill vara extremt tydlig”, sa premiärministern. “Det är Sverige som självständigt beslutar om vår säkerhetspolitiska linje.”

Båda länderna ses som allierade till NATO. De är medlemmar i Natos Partnerskap för fred-program. Ryssland har också varit en partner sedan 1994, men det förhållandet har försämrats, särskilt efter ryska intrång i Georgien 2008.

Resten av Skandinavien – Norge, Island och Danmark – har länge varit fullvärdiga NATO-medlemmar.

Men kriget i Ukraina kan också påskynda andra attitydförändringar som redan var på gång i Skandinavien eftersom dessa länder i allt högre grad har påverkats av andra händelser i världen. Sverige har till exempel länge haft en öppen politik gentemot invandring, och särskilt flyktingar. 2015 tog Sverige emot 163 000 flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan. Men i slutet av förra året gick kvinnan som sedan dess blivit statsminister ut en varning till dem att ta gymnasieexamen, lära sig prata svenska och få jobb.

Under mitt senaste besök i landet var det tydligt att många svenskar var oroliga för invandrare som utnyttjar landets generösa välfärdsstat utan att ha bidragit till de skatter som stöder dessa program.

I Norge har några invandrarfientliga politiker föreslagit att ta bort alla flyktingar på deras pengar och värdesaker när de kommer in i landet, som ett sätt att få tillbaka kostnaderna för att tillhandahålla tjänster. Independent rapporterade liknande oro i Danmark.

Även om detta är minoritetsåsikter kan välfärdsprogram komma under ytterligare stress om Rysslands aggression sprider en flyktingkris över Europa.

Historiens cykler är lite mer långsträckta i norra Europa än i USA, men de glöms inte bort.

När vi åt middag i skärgården för tre år sedan, pekade våra värdar på de vidsträckta pittoreska byggnaderna som prickade öarna runt oss. Ingen av dessa, sa de, var mer än 300 år gammal – en märklighet i en nation där vissa kyrkobyggnader har stått i mer än ett årtusende.

Anledningen? Sommaren 1719 invaderade fiendens styrkor på totalt 26 000 man på 132 fartyg skärgården och brände så gott som varje byggnad till grunden.

Den fienden var Ryssland. Kanske förändras tiderna inte så mycket som att det går runt.